hegle

Jag är så enormt arg just jag vet inte vad jag ska ta mig till, det har sakta men säkert växt under dagen och nu till kvällen har det nått klimax.
Problemet ligger mest i att allt skit som jag kan ignorera i vanliga fall lägger sig i en hög och spricker lite då och då.
Det mesta folk säger är bara skitsnack, vart jag än går, vem jag än pratar med. JAG ORKAR INTE
Vill bara bråka med någon just nu, och inte på ett fysiskt sätt utan snarare verbalt, att få trycka ned någon med oslagbara argument måste vara bästa sättet att kanalisera ilska!

Jag ÄR enormt ARG

Jösses vad jag hatar folk som klagar, "feminister" (ni vet vilken sort jag menar, no offense), muslimer, rasister, kapitalister, kristna, socialister, konservatister, hegleister.
Jag är rätt bra på att klaga själv, men jag gör det inte vidare öppet (5 läsare, känns inte så öppet).
Jag har inget emot någon enskild person egentligen, mer allmänt.

Jag menar om vi tar vissa muslimer till exempel, dom behandlas jävligt illa av vissa, jag vet. Men dom har någon typ av tunnelseende. Det enda dom klagar på är hur dom blir behandlade här, där dom ändå får bo och till viss mån iaf har rättigheter som alla andra. Varför får man aldrig se något i stil med "Sluta spränga er själva i vårt hemland så vi får skit i resten av världen!" på deras skyltar?

Ett finger i röven på alla -ister och andra klagomålsenheter!

Vad är ett klagomål?
Med klagomål menar vi varje missnöje som kräver respons. Om en person kontaktar Teknisk Service verksamheter för ett klagomål, är det ett klagomål oavsett vad personal eller politiker har för egen uppfattning. Klagomål utgår ifrån förväntningar som inte uppfyllts.

Mina slutord för dagen blir, sluta behandla varann som skit och se hela problemet, rikta inte allt hat mot en enskild grupp

Moral, etik, bete dig så och var sån. Jag spottar i ansiktet på hela världen.
Skam, jag är full av det.
Ångest likaså (och då menar jag allt från prestationsångest, till separationsångest och vidare till generaliserad ångest.)
Ilska, bara att  bocka av.
Rädd, konstant.
Nestämdhet, när i mitt liv har jag inte varit det? Var kroniskt deprimerad vid 7 års ålder ta mig fan!
Men visst Helge, gå upp på morgonen, spela teater hela dagen, du är en joker, alltid en kommentar på G! Sen verka lite störd, säg konstiga saker, se hur folk reagerar. Sen gå hem och socialisera och gnäll och få sen äntligen lite tid med din flickvän. Jag är säker på att jag älskar henne, men alla mina känslor är så uppfuckade så jag fattar ingenting längre, jag kan inte tillåta mig själv att känna mig lycklig, inte ens det minsta. Dock skulle jag ta livet av mig om hon försvann så det är väl ett starkt tecken om något. Sen till sist, går hon också hem eventuellt. Och då sitter jag där och gråter och hela fucking (ja fucking coolt ord yeah) verkligheten twistar sig in till något som känns som allt annat än normalt, inga inbillningar men känslor jag inte kan beskriva, för jag har aldrig hört talas om något liknande.
Sen sova, sen upp igen!
Men fan jag älskar ju rutiner så vad finns det att klaga på?
Jag önskar man kunde dö men ändå leva, logik någon?
"logik någon?" alldeles för mainstream gay
jag säger moralkärringar på ett feministmöte istället, det låter mycket roligare
fat det var också gay
gay är också gay
jag förlorar mitt ordförråd sakta men säkert, snart är jag nere på samma nivå som ngn jävla slangkastande stockholmsfödd pokerspelare
VIK HÄDAN, FÖR JAG SKALL PENETRERA ER ALLA MED MIN LANS; WHOP WHOP

"Dissektion betecknar sönderdelning av en organism (djur- eller människokropp eller växt) i vetenskapligt studiesyfte."

Well stämmer rätt bra in på mig. När jag mår dåligt, ja det händer, brukar jag precis som alla andra ångestfyllda tonåringar skära lite här och var på mig själv. Det som skiljer mig från övriga tror jag mer är syftet med skärandet. I stället för att försöka ersätta psykisk smärta med fysisk smärta, skrika ut till andra eller se om jag "lever" gör jag det mer av någon typ av morbid facination. Jag vill se vad som händer, veta vad som finns underrytan, hur djupt jag kan skära.

Idag gjorde jag dock något nytt, som jag måste säga faktiskt kändes, till skillnad från tidigare snitt.
Jag högg mig själv i benet, inte överdrivet djupt men kom väl i alla fall en halv centimeter.
Det var riktigt läskigt, helt annorlunda från att skära sig eller bryta något. Visst skulle jag kunna beskriva det på något poetiskt sätt men ja, det kändes, det var annorlunda. Vill ni veta mer får ni helt enkelt testa själv.
Ska erkännas dock att det är väldigt svårt att tvinga sig själv att hugga till. Gick på andra försöket, första vart liksom mer ett nålstick för jag vågade helt enkelt inte.

Varför högg jag mig i benet idag då? Jo, det var helt enkelt så att jag mådde väldigt knas. Jag fick någon skum känsla av att jag var ensam i hela världen och sakta sjönk in i mörkret till minegen, slutgiltiga  död. Samtidigt poppade massa idiotiska saker som jag har så extremt mycket ångest över upp i mitt huvud.
Folk försöker dölja så mycket saker för en. Jag har försökt förklara för dem att, även om jag inte visar det och är rädd för att ta upp saker i och med mina vanföreställningar om följderna det kan få, jag ser och hör allt. Det är heöt enkelt så min personlighet funkar. Visst om jag skulle få välja skulle jag nog hellre leva utan detta fenomen, trots många fördelar som antagligen slår er direkt nu. Att se lögner och undanflykter överallt är ingen skön förmåga egentligen, för det är helt enkelt s å att alla ljuger, tyvärr.

Ja "ni"  fattar nog, det går inte att lita på någon, och hittar jag inte någon som är fullt ärlig mot mig snart, så skiter jag i det här

Visst finns det lite dubbelmoral i det sista, då jag alltid kritiserat självmord. Men det är  bara så att det känns som att det inte finns så mkt mer att uppleva i livet, tyvärr. Det var en intressant upplevelse men på en skala 1-10 sätter jag det i botten, för det är egentligen bara en hög med skit.

Ursäkta slöddrandet jag är väldigt trött i huvet av allt tänkande inatt, får hoppas på en bättre dag imorrn
Ill be back, ska försöka lägga mig högre än ett inlägg i veckan, men inte många som läser än ändå så det  leder väl inte till något vidare utbrett missnöje ändå.

God natt.

Bah, mina känslor och mitt tänkade synkroniserar ungefär lika bra som SLs tidtabeller.
Jag älskar att pika, trycka ned (lite oskyldigt) och argumentera med folk, särskilt de med lägre intelligensnivå. Samtidigt har jag en enorm konflikträdsla och starka sociala fobier i stil med att, ja, jag vågar inte ens ringa tele2 comviqs kundtjänst om problem med mitt simkort. Detta kan resultera i extremt annorlunda situationer.
Grundproblemet har jag insett är att jag kan tänka rationellt och njuter av att tillfredsställa mitt sug efter att hävda min egen intelligens. Samtidigt är mina känslor helt orationella och reagerar extremt starkt på minsta lilla signal från omgivningen att jag är ett irritationsobjekt (dessa signaler stämmer allt som oftast inte överens med verkligheten kan tilläggas). Så, samtidigt som jag är mitt uppe i en "diskussion" med någon, som jag själv startat, får jag starka rädslor och ångest över det jag gör. Om ångesten blir för stark leder det oftast till att jag plötsligt inte får ut ett ord och drar mig tillbaka in i mitt mörka hörn.

Dock finner jag det rätt roande att tänka på vad offret för min diskussionshunger måste känna och tänka när jag plötsligt blir helt tyst, mitt i en mening, och ignorerar honom/henne totalt.

Well, det var väl allt jag hade att dela med mig av i denna stund.

 

 

 

Vad jag har gjort sedan senast? Var på bio igår, såg 2012. Ingen höjdarrulle egentligen men den hade fortfarande ett klart underhållningsvärde då jag älskar att skratta åt riktigt torra skämt och ryser i hela kroppen när idioterna offrar sig själva för sina kära etc. Om ni kan se en film och släppa lite på det kritiska ögat, så lovar jag att ni kommer bli på bättre humör efter det där tramset.

 

 

Sist men inte minst bjuder jag på en feel good låt, funkar bra om man vill nostalgia sommarn lite dessutom!
Summer Time - Mungo Jerry (SpOtIfY yeah cool weei)

 

 

 

Jag lägger upp mycket spellistor här på "bloggen", så om ni har lyckats undgå det hittills eller helt enkelt inte hittat en invite än, så kan jag fixa konton åt er gratis
MEN DÅ FÅR NI FAN LÄSA VAD JAG SKRIVER SUCKERS POASHJFPIHAPIFHPOIAGHP (COMPUTER RAAAGGGEEEE)
Släng upp en comment bara med mail så skickar jag pass och accountname (ni kan skriva vad ni vill ha för kontonamn, passet väljer jag men det går att byta när ni loggat in)

Jag har ingen riktig förklaring till detta mer än att jag skulle ha någon ADD-störning som leder till brist på stimulans.
Den senaste var att jag ville skriva en uppsats, ja ni läste rätt, ett skolarbete?! Egentligen är skolan en av de saker som gör mig mest uttråkad, men jag fick syn på min käras psykologisammanfattning och plötsligt kände jag, jag vill också, jag är ju fenomenal på att skriva!

Jag kunde dock dra en lättnadens suck, för suget försvann relativt snabbt när jag kom ihåg vad det egentligen innebär.
Men tillbaka till infallen, hur hittar man egentligen något som stimulerar och för bort tankarna från ens egen misslyckade vardag? Jag känner att jag testat det mesta, när jag var mindre vart jag tvingad att testa på varenda sport som existerar för att förhoppningsvis nappa på något.. Men ni kan ju gissa hur det gick. Vidare har jag nog spelat varenda spel, såväl virtuellt som reellt. Likaså varenda instrument som finns. Jag har sett i princip varenda sevärd film (kan hänvisa till Empires Top 500 Movies, där jag prickat av varenda film), varenda sevärd serie och lyssnat på alla musikgenrer.
Summan av kardemumman som man så fint kan uttrycka sig, eller helt enkelt sammanfattningsvis; Jag är understimulerad, svårstimulerad och behöver något att göra!
I dag har jag iaf varit sjuk, det var kul; jag åt ananas, det var gott.
Over and Out! (<---- gay LOL ^_^)
Musik idag? Aah om ni vill kan jag ge er min Novemberlista, kommer en lista varje månad.. Lite 70s' över den men det är drillers, säg inget annat! :@ Novemberlistan (Spotify förstås).

Det händer att jag forskningssurfar, ja ni vet, man skriver in ett ord i google för att sedan klicka satan perkele. Förskningsresultaten brukar kunna leda till det ena och det andra, antingen kan man få sig ett gott skratt eller en tankeställare.
Igår kom jag dock över en sak som fick mig att häpna…
Näe fan jag hittade inget alls, men iaf, har fått upp ögonen för ett band, eller har egentligen haft dom öppna tillräckligt länge för att det ska börja svida, men jag blinkade till och öppnade sedan ögonlocken igen
MONO heter dem - MONO - Spotify
Där har ni en direktlänk, Whopwhop säger jag, Hymn to the Immortal Wind, Gone och One Step More and You Die är de skivor ni ska hålla er till. WhopWhop

Ordförklaring: Whop (alt. WhopWhop, Whopper, Whoppers, etc.), ett slags glädjetjut som signalerar att något är tufft, skruvat, galet, psykat, bra. Kan även användas som ett kraftigt ironiskt uttryck.

Ett ord för allt och inget, ett ord för alla situationer, ett ord som kan böjas i alla former och kan användas i alla former utan att böjas. Drill, drill och ännu en gång drill. Dagens ord är... DRILL!
Drill är ett av mina favorituttryck, och som ni säkert kommer märka använder jag mig av många påhittade ord i stället för dagens språkbruk som inte riktigt faller mig i smaken, därför kommer jag då och då lägga upp lite ordförklaringar för er "läsares" skull
Är jag inte snäll?
Det har gått ytterligare en dag, vet inte riktigt  vad jag ska säga. Den har varit relativt bra fast jag är lika analyserande och övermanipulativ som vanligt, som de brukar säga. Människor är på något sätt så lätta att styra, dom följer samma mönster mer eller mindre. Dock blir jag ändå alltid besviken, för när det kommer till det jag verkligen bryr mig om är jag plötslig ensam och rädd igen. Blir nervös, bryr mig om hur jag går, hur folk ser på mig.
Ögon, ögon är det värsta jag vet, de dömmer, de ser rakt igenom mig. Har aldrig riktigt kunnat se folk i ögonen, jag lyckas väl dölja det till en viss gräns, men oron finns alltid där. Varför bryr sig andra så mycket om en, varför måste de titta på mig, bry sig om att jag finns. I bland önskar jag att jag kunde mörka mitt fönster, så att jag såg ut men ingen såg in.

Vad tänker personen om mig nu? Varför ger den mig den där blicken? Vad betyder den korta tystnaden innan svaret kommer? Varför får jag en känsla av att personen är irriterad på mig?

Må det vara en nära vän såväl som en främling, dessa tankar infinner sig vilket som.

Tankarna leder i sin tur till en spiral av skräck som till en börja

n snarast kan liknas vid svarta fjärilar men snabbt garanterat utvecklas till en rädsla så stark som inför liemannen själv. Jag brukar sammanfatta den här sortens rädsla under metaforen ”Min egen lilla butterfly-effect”, fyndigt inte sant?

Jag och metaforer funkar rätt bra ihop av någon speciell anledning. Det är på något sätt enklare att uttrycka tankar och känslor, ja allt möjligt genom dem och samtidigt är det så mycket lättare för oss med förvridna former av empati att sätta oss in i andras situationer. Denna förkärlek för metaforer gör att jag redan nu känner att jag bör varna dig som ickeexisterande-läsare att det antagligen kommer krypa fram både en och annan liknande metafor i takt med att flödet av ord tillsammans skapar någon form av bisarr information. Ett råd är att lägga dom på minnet för att lättare kunna orientera sig genom min smått osammanhängande, men förhoppningsvis ändå "fängslande", blogg.

Men tillbaka till ämnet, denna otroliga misstänksamhet. Var startade det? Vilket grundproblem utlöste den kedja av händelser som lett till den här typen av tankegångar?

Ja du, genom åren har jag fått höra både det ena och det andra. Allt från att mina föräldrars skilsmässa skulle vara boven i dramat, till att det skulle vara någon vriden form av paranoia, och vidare till att det skulle ha något med min uppväxt att göra.

Enligt eget tycke är ingen av de här teorierna ens i närheten av sanningen. Även om jag inte har något direkt svar själv så säger min magkänsla det. För den där rädslan har egentligen funnits där så länge jag kan minnas. Allt som läkare och psykologer beskriver som ångest, oro, social fobi, rädsla, ilska, har alltid varit precis samma känsla i precis samma punkt för mig. Och nej, i mitt fall är det inte i bröstet utan strax under solar plexis, i den punkt som du som läser detta antagligen skulle vilja påstå att rädslan sitter. Och som jag sagt, är rädsla det enda jag kan beskriva det som. Det som skiljer det ena från

det andra hos mig är inte känslan, utan snarare tankegångarna jag har när rädslan kommer.

Jag har läst mycket, både på internet och i böcker, i mina dagar, men aldrig har jag hittat något som stämmer in särskilt bra på det jag själv upplever. Jag säger inte att just mitt problem skulle vara helt unikt, jag menar bara att jag upplever det relativt annorlunda.

Min teori är att det i grund och botten existerar 2-3 basproblem som utvecklats vidare och tagit sig olika former.

 

Enough with the serious stuff though, för att uttrycka mig lite coolt på engelska som sig bör. NU VET NI LITE OM MIG SJÄLV, jag är ganska konstig av mig också (Y)