hegle

Bah, mina känslor och mitt tänkade synkroniserar ungefär lika bra som SLs tidtabeller.
Jag älskar att pika, trycka ned (lite oskyldigt) och argumentera med folk, särskilt de med lägre intelligensnivå. Samtidigt har jag en enorm konflikträdsla och starka sociala fobier i stil med att, ja, jag vågar inte ens ringa tele2 comviqs kundtjänst om problem med mitt simkort. Detta kan resultera i extremt annorlunda situationer.
Grundproblemet har jag insett är att jag kan tänka rationellt och njuter av att tillfredsställa mitt sug efter att hävda min egen intelligens. Samtidigt är mina känslor helt orationella och reagerar extremt starkt på minsta lilla signal från omgivningen att jag är ett irritationsobjekt (dessa signaler stämmer allt som oftast inte överens med verkligheten kan tilläggas). Så, samtidigt som jag är mitt uppe i en "diskussion" med någon, som jag själv startat, får jag starka rädslor och ångest över det jag gör. Om ångesten blir för stark leder det oftast till att jag plötsligt inte får ut ett ord och drar mig tillbaka in i mitt mörka hörn.

Dock finner jag det rätt roande att tänka på vad offret för min diskussionshunger måste känna och tänka när jag plötsligt blir helt tyst, mitt i en mening, och ignorerar honom/henne totalt.

Well, det var väl allt jag hade att dela med mig av i denna stund.

 

 

 

Vad jag har gjort sedan senast? Var på bio igår, såg 2012. Ingen höjdarrulle egentligen men den hade fortfarande ett klart underhållningsvärde då jag älskar att skratta åt riktigt torra skämt och ryser i hela kroppen när idioterna offrar sig själva för sina kära etc. Om ni kan se en film och släppa lite på det kritiska ögat, så lovar jag att ni kommer bli på bättre humör efter det där tramset.

 

 

Sist men inte minst bjuder jag på en feel good låt, funkar bra om man vill nostalgia sommarn lite dessutom!
Summer Time - Mungo Jerry (SpOtIfY yeah cool weei)

 

 

 

Jag lägger upp mycket spellistor här på "bloggen", så om ni har lyckats undgå det hittills eller helt enkelt inte hittat en invite än, så kan jag fixa konton åt er gratis
MEN DÅ FÅR NI FAN LÄSA VAD JAG SKRIVER SUCKERS POASHJFPIHAPIFHPOIAGHP (COMPUTER RAAAGGGEEEE)
Släng upp en comment bara med mail så skickar jag pass och accountname (ni kan skriva vad ni vill ha för kontonamn, passet väljer jag men det går att byta när ni loggat in)

Jag har ingen riktig förklaring till detta mer än att jag skulle ha någon ADD-störning som leder till brist på stimulans.
Den senaste var att jag ville skriva en uppsats, ja ni läste rätt, ett skolarbete?! Egentligen är skolan en av de saker som gör mig mest uttråkad, men jag fick syn på min käras psykologisammanfattning och plötsligt kände jag, jag vill också, jag är ju fenomenal på att skriva!

Jag kunde dock dra en lättnadens suck, för suget försvann relativt snabbt när jag kom ihåg vad det egentligen innebär.
Men tillbaka till infallen, hur hittar man egentligen något som stimulerar och för bort tankarna från ens egen misslyckade vardag? Jag känner att jag testat det mesta, när jag var mindre vart jag tvingad att testa på varenda sport som existerar för att förhoppningsvis nappa på något.. Men ni kan ju gissa hur det gick. Vidare har jag nog spelat varenda spel, såväl virtuellt som reellt. Likaså varenda instrument som finns. Jag har sett i princip varenda sevärd film (kan hänvisa till Empires Top 500 Movies, där jag prickat av varenda film), varenda sevärd serie och lyssnat på alla musikgenrer.
Summan av kardemumman som man så fint kan uttrycka sig, eller helt enkelt sammanfattningsvis; Jag är understimulerad, svårstimulerad och behöver något att göra!
I dag har jag iaf varit sjuk, det var kul; jag åt ananas, det var gott.
Over and Out! (<---- gay LOL ^_^)
Musik idag? Aah om ni vill kan jag ge er min Novemberlista, kommer en lista varje månad.. Lite 70s' över den men det är drillers, säg inget annat! :@ Novemberlistan (Spotify förstås).

Det händer att jag forskningssurfar, ja ni vet, man skriver in ett ord i google för att sedan klicka satan perkele. Förskningsresultaten brukar kunna leda till det ena och det andra, antingen kan man få sig ett gott skratt eller en tankeställare.
Igår kom jag dock över en sak som fick mig att häpna…
Näe fan jag hittade inget alls, men iaf, har fått upp ögonen för ett band, eller har egentligen haft dom öppna tillräckligt länge för att det ska börja svida, men jag blinkade till och öppnade sedan ögonlocken igen
MONO heter dem - MONO - Spotify
Där har ni en direktlänk, Whopwhop säger jag, Hymn to the Immortal Wind, Gone och One Step More and You Die är de skivor ni ska hålla er till. WhopWhop

Ordförklaring: Whop (alt. WhopWhop, Whopper, Whoppers, etc.), ett slags glädjetjut som signalerar att något är tufft, skruvat, galet, psykat, bra. Kan även användas som ett kraftigt ironiskt uttryck.

Ett ord för allt och inget, ett ord för alla situationer, ett ord som kan böjas i alla former och kan användas i alla former utan att böjas. Drill, drill och ännu en gång drill. Dagens ord är... DRILL!
Drill är ett av mina favorituttryck, och som ni säkert kommer märka använder jag mig av många påhittade ord i stället för dagens språkbruk som inte riktigt faller mig i smaken, därför kommer jag då och då lägga upp lite ordförklaringar för er "läsares" skull
Är jag inte snäll?
Det har gått ytterligare en dag, vet inte riktigt  vad jag ska säga. Den har varit relativt bra fast jag är lika analyserande och övermanipulativ som vanligt, som de brukar säga. Människor är på något sätt så lätta att styra, dom följer samma mönster mer eller mindre. Dock blir jag ändå alltid besviken, för när det kommer till det jag verkligen bryr mig om är jag plötslig ensam och rädd igen. Blir nervös, bryr mig om hur jag går, hur folk ser på mig.
Ögon, ögon är det värsta jag vet, de dömmer, de ser rakt igenom mig. Har aldrig riktigt kunnat se folk i ögonen, jag lyckas väl dölja det till en viss gräns, men oron finns alltid där. Varför bryr sig andra så mycket om en, varför måste de titta på mig, bry sig om att jag finns. I bland önskar jag att jag kunde mörka mitt fönster, så att jag såg ut men ingen såg in.

Vad tänker personen om mig nu? Varför ger den mig den där blicken? Vad betyder den korta tystnaden innan svaret kommer? Varför får jag en känsla av att personen är irriterad på mig?

Må det vara en nära vän såväl som en främling, dessa tankar infinner sig vilket som.

Tankarna leder i sin tur till en spiral av skräck som till en börja

n snarast kan liknas vid svarta fjärilar men snabbt garanterat utvecklas till en rädsla så stark som inför liemannen själv. Jag brukar sammanfatta den här sortens rädsla under metaforen ”Min egen lilla butterfly-effect”, fyndigt inte sant?

Jag och metaforer funkar rätt bra ihop av någon speciell anledning. Det är på något sätt enklare att uttrycka tankar och känslor, ja allt möjligt genom dem och samtidigt är det så mycket lättare för oss med förvridna former av empati att sätta oss in i andras situationer. Denna förkärlek för metaforer gör att jag redan nu känner att jag bör varna dig som ickeexisterande-läsare att det antagligen kommer krypa fram både en och annan liknande metafor i takt med att flödet av ord tillsammans skapar någon form av bisarr information. Ett råd är att lägga dom på minnet för att lättare kunna orientera sig genom min smått osammanhängande, men förhoppningsvis ändå "fängslande", blogg.

Men tillbaka till ämnet, denna otroliga misstänksamhet. Var startade det? Vilket grundproblem utlöste den kedja av händelser som lett till den här typen av tankegångar?

Ja du, genom åren har jag fått höra både det ena och det andra. Allt från att mina föräldrars skilsmässa skulle vara boven i dramat, till att det skulle vara någon vriden form av paranoia, och vidare till att det skulle ha något med min uppväxt att göra.

Enligt eget tycke är ingen av de här teorierna ens i närheten av sanningen. Även om jag inte har något direkt svar själv så säger min magkänsla det. För den där rädslan har egentligen funnits där så länge jag kan minnas. Allt som läkare och psykologer beskriver som ångest, oro, social fobi, rädsla, ilska, har alltid varit precis samma känsla i precis samma punkt för mig. Och nej, i mitt fall är det inte i bröstet utan strax under solar plexis, i den punkt som du som läser detta antagligen skulle vilja påstå att rädslan sitter. Och som jag sagt, är rädsla det enda jag kan beskriva det som. Det som skiljer det ena från

det andra hos mig är inte känslan, utan snarare tankegångarna jag har när rädslan kommer.

Jag har läst mycket, både på internet och i böcker, i mina dagar, men aldrig har jag hittat något som stämmer in särskilt bra på det jag själv upplever. Jag säger inte att just mitt problem skulle vara helt unikt, jag menar bara att jag upplever det relativt annorlunda.

Min teori är att det i grund och botten existerar 2-3 basproblem som utvecklats vidare och tagit sig olika former.

 

Enough with the serious stuff though, för att uttrycka mig lite coolt på engelska som sig bör. NU VET NI LITE OM MIG SJÄLV, jag är ganska konstig av mig också (Y)